Camille Pissarro – impressionismens fader, Pontoise och Éragny

Camille Pissarro är impressionismens sammanhållande kraft och den enda av rörelsens konstnärer som ställde ut på samtliga åtta impressionistiska utställningar mellan 1874 och 1886. Han var äldst i gruppen, fattigast under längst tid och mest generös med sitt kunnande – en konstnär vars tavlor sällan skriker men som nästan alla de andra vände sig till när de behövde råd. Paul Cézanne, Paul Gauguin och Vincent van Gogh lärde sig alla något avgörande av honom, och Gauguin kallade honom rätt och slätt "fader Pissarro".

Den här sidan följer Pissarro från födelseön Sankt Thomas i Danska Västindien till bondbyarna Pontoise och Éragny och vidare till hotellfönstren i Paris där han målade sina sena stadsbilder. Vi går igenom hans viktigaste verk, den teknik som förändrades fyra gånger under ett långt liv, hans anarkistiska övertygelse, hans roll som lärare för nästa generation, samt var hans målningar finns i dag – inklusive de nordiska samlingarna. Sist finns en praktisk genomgång av hur hans dämpade gröna, ockra och gråblå toner fungerar i ett svenskt hem.

Innehåll
↓ Vem var Camille Pissarro?
↓ Från Danska Västindien till Éragny
↓ Pissarros viktigaste verk
↓ Teknik, färg och konstnärlig signatur
↓ Anarkisten Pissarro
↓ Läraren – Cézanne, Gauguin och Gauguins efterföljare
↓ Pissarro, Norden och Sverige
↓ Pissarros bildvärld i hemmet
↓ Tidslinje över liv och karriär
↓ Relaterade konstnärer och rörelser
↓ Vanliga frågor om Camille Pissarro

Vem var Camille Pissarro?

Jacob Abraham Camille Pissarro föddes den 10 juli 1830 i Charlotte Amalie på ön Sankt Thomas, då en del av Danska Västindien. Fadern Frédéric var fransk-portugisisk jude och drev en järnhandel i hamnstaden; modern Rachel var född på ön. Familjens ställning var dubbelt marginell – judisk i en kreolsk kolonialstad, fransktalande under dansk flagg – och det präglade sonen. Pissarro förblev dansk medborgare hela sitt liv och ansökte aldrig om franskt medborgarskap, trots att han bodde i Frankrike i nästan femtio år och blev en av landets mest inflytelserika målare.

Snabbfakta: Född 10 juli 1830 i Charlotte Amalie, Sankt Thomas, Danska Västindien. Död 13 november 1903 i Paris, begravd på Père Lachaise. Dansk medborgare hela livet. Enda konstnär som deltog i alla åtta impressionistiska utställningar 1874–1886. Verkkatalogen från 2005, sammanställd av Joachim Pissarro och Claire Durand-Ruel Snollaerts, förtecknar 1 529 målningar. Cirka 1 500 dukar förstördes av preussiska soldater i Louveciennes vintern 1870–71. Auktionsrekord: Le Boulevard de Montmartre, matinée de printemps (1897) såldes för 19,9 miljoner pund på Sotheby's i London den 5 februari 2014. Musée d'Orsay i Paris äger ett fyrtiotal av hans målningar.

Pissarro var nio år äldre än Cézanne, tio år äldre än Monet och arton år äldre än Gauguin. Den åldersskillnaden gjorde honom till gruppens naturliga medlare i en krets som annars var full av rivalitet och sårade egon. När impressionismen som rörelse höll på att spricka på 1880-talet var det Pissarro som höll ihop den – och när den sprack ändå var han den ende som följde med in i nästa fas och prövade neoimpressionismens punktteknik i sitt sextionde levnadsår.

Från Danska Västindien till Éragny

Uppväxten i Karibien och flykten till Venezuela

Pissarro skickades som tolvåring till internatskola utanför Paris och återvände 1847 till Sankt Thomas för att arbeta i faderns handelsbod. Han tecknade i smyg i lagret. 1852 lämnade han hemmet utan föräldrarnas tillstånd tillsammans med den danske konstnären Fritz Melbye och tillbringade två år i Caracas i Venezuela. Där producerade han hundratals teckningar och akvareller av marknader, palmer och arbetande människor. Motivvalet – vanligt folk i arbete, inte hjältar och gudar – blev bestående för hela hans konstnärskap.

Paris, Corot och Académie Suisse

1855 flyttade Pissarro definitivt till Paris, samma år som världsutställningen visade Gustave Courbets realism för en internationell publik. Han studerade vid École des Beaux-Arts och vid den friare Académie Suisse, där ingen lärare rättade och vem som helst kunde måla efter modell mot en låg avgift. Där mötte han Claude Monet och senare Cézanne. Hans första riktiga läromästare blev landskapsmålaren Camille Corot, som lärde honom att arbeta direkt ur naturen och att bygga en bild på valörer snarare än på konturer.

Katastrofen i Louveciennes 1870

Vid krigsutbrottet mellan Frankrike och Preussen i juli 1870 bodde familjen i Louveciennes väster om Paris. Eftersom Pissarro var dansk medborgare kunde han inte kallas in i den franska armén, men han kunde inte heller stanna. I september rekvirerade preussiska trupper huset. Soldaterna använde dukarna som mattor i leran på gården och som förklädesskydd i slakteriet. Av de omkring 1 500 målningar Pissarro lämnade kvar överlevde ett fyrtiotal. Det är den enskilt största förlusten av ett konstnärskap i impressionismens historia, och den är anledningen till att Pissarros tidiga period i dag är så tunt representerad i museisamlingarna.

London, Pontoise och Éragny

Familjen flydde först till vännen Ludovic Pipettes gård i Montfoucault och därefter, i december 1870, till London, där de bosatte sig i förorten Norwood. I London mötte Pissarro konsthandlaren Paul Durand-Ruel, som skulle bli hans viktigaste ekonomiska stöd i trettio år, och studerade tillsammans med Monet de engelska landskapsmålarna. 1872 återvände han till Frankrike och slog sig ner i Pontoise nordväst om Paris, där han blev kvar i tolv år. Från 1884 till sin död bodde han i byn Éragny-sur-Epte i Normandie, i ett hus med trädgård som Monet hjälpte honom att köpa loss.

Pissarros viktigaste verk

Boulevard de Montmartre-serien (1897)

Vintern och våren 1897 hyrde Pissarro ett rum på Hôtel de Russie i hörnet av Boulevard des Italiens och Rue Drouot och målade utsikten över Boulevard de Montmartre i olika ljus, väder och tider på dygnet. Serien är hans mest kända och mest efterfrågade. Ett av dessa verk, Le Boulevard de Montmartre, matinée de printemps, såldes på Sotheby's i London den 5 februari 2014 för 19,9 miljoner pund, motsvarande ungefär 32 miljoner dollar – mer än dubbelt så mycket som det tidigare rekordet, Les Quatre Saisons från 1872, som gick för 14,6 miljoner dollar hos Christie's den 6 november 2007. Duken hade köpts 1923 av den tyskjudiske industrimannen Max Silberberg, vars samling tvångssåldes under nazisttiden 1935–36, och återlämnades långt senare till arvingarna.

Den vita frosten och bondlandskapen kring Pontoise

Under Pontoise-åren målade Pissarro plöjda fält, kålodlingar, byvägar och fabriksskorstenar vid floden Oise. Gelée blanche (Vit frost) från 1873, i dag på Musée d'Orsay, visades på den första impressionistiska utställningen 1874 och blev utskrattad av kritikerna – en recensent skrev att duken saknade både topp och botten, fram och bak. I dag räknas den som en av rörelsens tekniska nyckelverk: ett fält i motljus byggt enbart av korta, kylig-varma penseldrag utan en enda kontur.

Den röda taket och de trädbevuxna sluttningarna

Motiv som Les Toits rouges (1877) visar Pissarros vana att placera ett byggnadsparti bakom ett galler av kala grenar. Bilden blir ett rutnät av varma rödbruna fält sedda genom ett kallt nät – ett grepp som Cézanne studerade noga och som senare återkommer i kubismens sätt att låta förgrund och bakgrund ligga i samma plan. Verket finns på Musée d'Orsay och är ett av de tydligaste exemplen på hur nära de två konstnärerna arbetade under Pontoise-åren.

Figurmåleriet och marknadsscenerna

Från slutet av 1870-talet flyttade Pissarro fram figurerna i bilden. Bondkvinnor som vilar i gräset, äppelplockerskor, kycklinghandlare på marknaden i Gisors. Till skillnad från Edgar Degas gav han aldrig sina modeller karikatyrdrag, och till skillnad från salongsmåleriets bondromantik gjorde han dem aldrig söta. De står stadigt, tar plats och arbetar. Serien var Pissarros svar på frågan om hur ett modernt måleri kunde skildra arbete utan att vare sig idealisera eller förlöjliga det.

"Salig är den som ser skönhet på ödmjuka platser där andra inte ser något alls." – tillskrivet Camille Pissarro

Teknik, färg och konstnärlig signatur

Den jordnära paletten

Där Monet drog mot violett och turkos höll sig Pissarro till en dämpad skala: olivgrönt, ockra, terrakotta, blygrått och en kritvit som han använde sparsamt. Färgerna är brutna, sällan rena ur tuben, och ligger i tunna lager som låter dukens väv synas igenom. Resultatet är bilder med låg kontrast och hög inre variation – de blir aldrig påträngande men håller för att betraktas länge. Just den egenskapen gör hans motiv ovanligt tacksamma som väggkonst i ett rum där man vistas varje dag.

Den pointillistiska parentesen 1885–1890

1885 träffade Pissarro den trettio år yngre Georges Seurat och Paul Signac och blev omedelbart övertygad. I fem år målade han enligt pointillismens system, med separerade färgpunkter som skulle blandas i betraktarens öga. Han deltog med neoimpressionistiska verk på den åttonde och sista impressionistutställningen 1886, vilket bidrog till att splittra gruppen. Omkring 1890 övergav han metoden. I ett brev till en kritiker förklarade han att tekniken hindrade honom från att fånga förnimmelser som var flyktiga och rörliga – systemet var för långsamt för det han ville göra.

Ögonsjukdomen och fönsterperspektivet

Från slutet av 1880-talet drabbades Pissarro av en kronisk infektion i tårkanalen som gjorde att han inte tålde damm, blåst och starkt ljus. Att arbeta ute i fält blev svårt under stora delar av året. Lösningen blev att hyra rum högt upp i hus och måla staden genom fönstret. Det är sjukdomen som ligger bakom hela hans sena produktion av stadsbilder från Paris, Rouen, Dieppe och Le Havre – ett av konsthistoriens tydligaste exempel på hur en fysisk begränsning skapar ett nytt bildspråk snarare än att stoppa det.

Grafikern

Pissarro var också en av 1800-talets mest nyskapande etsare och litografer. Tillsammans med Degas experimenterade han med akvatint, torrnål och bruna bottentoner i upplagor som ofta stannade vid ett tiotal avdrag. Han tryckte många blad själv i ateljén i Éragny på en press som sonen Lucien senare tog med sig till England. För den som samlar svartvit grafik är Pissarros landskapsetsningar bland de mest eftersökta från perioden.

Anarkisten Pissarro

Pissarro var övertygad anarkist och läste Pierre-Joseph Proudhon och Peter Kropotkin. Övertygelsen var inte en politisk kuliss utan en förklaring till motivvalet: om samhället skulle byggas underifrån var det också underifrån bilderna skulle hämtas. I december 1889 färdigställde han Turpitudes sociales, ett album med tjugoåtta pennteckningar om fattigdom, spekulation, självmord och rikemansfester i det moderna Paris. Omslaget formgavs av sonen Lucien. Albumet var aldrig avsett för försäljning – Pissarro skickade det till sina brorsdöttrar i England för att förklara varför världen såg ut som den gjorde. Originalet finns i dag i en privat samling i Genève och har visats offentligt endast vid ett fåtal tillfällen.

Under Dreyfusaffären på 1890-talet ställde sig Pissarro på Émile Zolas och Monets sida till försvar för den oskyldigt dömde officeren, medan flera av hans gamla vänner – Degas och Renoir bland dem – gick åt andra hållet och bröt kontakten med honom. Den judiske Pissarro fick under sina sista år erfara antisemitism från personer han hade ställt ut tillsammans med i två decennier.

Läraren – Cézanne, Gauguin och Gauguins efterföljare

Cézanne i Pontoise

Mellan 1872 och 1874 arbetade Paul Cézanne sida vid sida med Pissarro i Pontoise och Auvers. Den äldre konstnären fick den yngre att ljusa upp paletten, överge palettkniven och måla direkt ur motivet. De målade samma vyer bredvid varandra och bytte ibland dukar. Cézanne kallade senare Pissarro "något i stil med en fader för mig" och menade att han var den förste som verkligen hade lärt honom något. Utan de två åren i Pontoise finns ingen modern konst sådan vi känner den.

Gauguin, van Gogh och Lucien

Från 1879 var Paul Gauguin Pissarros elev, då fortfarande börsmäklare på fritiden. Det var Pissarro som övertalade honom att ställa ut med impressionisterna. Även Vincent van Gogh sökte upp honom under Paris-åren 1886–88 och tog med sig hans råd om komplementfärger till Arles. Sonen Lucien Pissarro blev själv konstnär och grafiker, flyttade till England och grundade 1894 det bibliofila tryckeriet Eragny Press, som blev en viktig länk mellan fransk impressionism och den brittiska Arts and Crafts-rörelsen.

Pissarro, Norden och Sverige

Pissarro är den ende av de stora impressionisterna som var nordisk medborgare. Han föddes under dansk flagg, behöll sitt danska pass till sin död och var därmed formellt utlänning i det Frankrike vars måleri han var med och grundade om. Det danska medborgarskapet fick högst konkreta följder: det var just därför han inte kunde mönstra 1870 och därför han valde att fly till London – vilket i sin tur ledde till mötet med Durand-Ruel och impressionismens första kontakt med den engelska konstmarknaden.

För den som vill se Pissarro på plats i Norden är Göteborgs konstmuseum vid Götaplatsen den självklara adressen i Sverige. I museets franska samling representeras impressionismen av Degas, Monet, Pissarro, Renoir och Alfred Sisley, och våningen rymmer dessutom Cézanne, Gauguin och van Gogh – en jämförelsemiljö som få museer i Nordeuropa kan matcha. I Danmark har Ordrupgaard i Charlottenlund norr om Köpenhamn byggt upp en av Europas starkaste privatgrundade impressionistsamlingar och har förvärvat verk av Pissarro till sin franska avdelning.

Sambandet med svensk konst går också åt andra hållet. De svenska konstnärer som på 1880-talet drog till Frankrike och bosatte sig i Grez-sur-Loing kom hem med samma grundidé som Pissarro hade drivit i tjugo år: måla ute, måla det närmaste, lita på ögat före akademin. Det uppror som ledde till Opponenternas brytning med Konstakademien 1885 hade sina rötter i just den franska friluftstraditionen. Vill du följa den vidare in i den svenska konsten finns en översikt bland våra klassiska konsttavlor.

Pissarros bildvärld i hemmet

Pissarro är i inredningssammanhang en av de mest användbara impressionisterna, just för att hans färgskala är låg i mättnad. En Monet drar till sig all uppmärksamhet i ett rum. En Pissarro samsas med möbler, textilier och dagsljus utan att ta över. Hans olivgröna, ockra och gråblå toner ligger nära den palett som dominerar svensk inredning – linne, obehandlat trä, kalkfärg – och därför blir en Pissarro-poster snarare en förlängning av rummet än ett avbrott i det.

Stadsbilderna från boulevarderna fungerar bäst i format som ger plats åt djupet: de är byggda kring en flyktpunkt och behöver minst 50 × 70 cm för att gatuperspektivet ska fungera. Landskapen från Pontoise och Éragny tål däremot att hängas små och tätt, eftersom de saknar ett enskilt blickfång och håller ihop även i grupp. En hängning med tre till fem mindre landskapsmotiv i samma ram ger en lugn, sammanhållen yta – se vår guide till tavelväggar för måttsättning och avstånd.

Tips: Ge Pissarro en varm ram i ek, valnöt eller ofärgad ask i stället för svart. Den svarta ramen sätter en hård kant mot en bild som helt saknar hårda kanter, och kontrasten tar död på de dämpade valörerna. Välj också en passepartout i benvitt snarare än helvitt – den rena vita tonen får Pissarros brutna färger att se smutsiga ut, medan en varmvit kant lyfter fram dem. Mer om detta i vår guide till inramning.

Ljussättningen spelar större roll för Pissarro än för de flesta. Hans dukar är målade i dagsljus och tappar liv under kall LED-belysning. Ligger motivet på en vägg som bara får artificiellt ljus på kvällen, välj en ljuskälla med färgtemperatur runt 2 700 kelvin och högt färgåtergivningsindex, så håller de gröna och ockra tonerna ihop. För dig som vill bygga vidare på hela rummet snarare än en enskild tavla går vår genomgång av hur du väljer rätt konst igenom både proportioner och placering. Motiv i samma dämpade skala hittar du bland våra beiga posters och bland naturmotiven.

Tidslinje över liv och karriär

1830 – Föds den 10 juli i Charlotte Amalie på Sankt Thomas i Danska Västindien.
1852 – Lämnar hemmet med den danske konstnären Fritz Melbye och reser till Caracas i Venezuela.
1855 – Bosätter sig i Paris; studerar vid École des Beaux-Arts och Académie Suisse.
1859 – Debuterar på Parissalongen med ett landskap; möter Monet på Académie Suisse.
1870 – Preussiska trupper rekvirerar huset i Louveciennes; omkring 1 500 målningar förstörs. Familjen flyr till London i december.
1872 – Slår sig ner i Pontoise; Cézanne följer efter och de arbetar sida vid sida i två år.
1874 – Deltar i den första impressionistiska utställningen med bland annat Gelée blanche.
1879 – Tar emot Paul Gauguin som elev.
1884 – Flyttar till Éragny-sur-Epte i Normandie, där han blir kvar livet ut.
1885 – Möter Seurat och Signac; inleder sin pointillistiska period.
1886 – Ställer ut på den åttonde och sista impressionistutställningen – den enda konstnären som deltagit i samtliga.
1889 – Färdigställer albumet Turpitudes sociales med tjugoåtta anarkistiska pennteckningar.
1890 – Överger pointillismen och återgår till en friare penselföring.
1897 – Målar Boulevard de Montmartre-serien från Hôtel de Russie i Paris.
1903 – Avlider den 13 november i Paris, 73 år gammal.
2014 – Le Boulevard de Montmartre, matinée de printemps säljs för 19,9 miljoner pund och sätter konstnärens auktionsrekord.
2025 – The Honest Eye, den första stora amerikanska retrospektiven på över fyrtio år, öppnar på Denver Art Museum den 26 oktober efter att först ha visats på Museum Barberini i Potsdam.

Relaterade konstnärer och rörelser

Pissarro står i mitten av ett nät som sträcker sig över fyra decennier av fransk konst. Närmast honom står Claude Monet, som han lärde känna redan på Académie Suisse och som förblev vän livet ut, och Pierre-Auguste Renoir, vars glädjefyllda figurmåleri bildar en nästan komisk motpol till Pissarros allvar. Rörelsens gemensamma historia och kännetecken går vi igenom på sidan om impressionismen.

Framåt i tiden leder spåren till postimpressionismen genom Cézanne och Gauguin, och till Georges Seurat genom den neoimpressionistiska parentesen. Bakåt i tiden går de till Corot och till realismens Courbet och Millet, vars bondemotiv Pissarro tog över men befriade från patos. Hela Bozettos samlade genomgång av konstnärer, epoker och rörelser finns i vår Kunskapsbank.

Vanliga frågor om Camille Pissarro

Vill du ta in impressionismens dämpade sida i ditt eget hem hittar du Pissarros samtida och efterföljare bland våra posters av kända konstnärer. Alla motiv trycks på FSC-märkt papper i Sverige och skickas skyddade i hylsa. En fördjupning i faktaunderlaget finns också i artikeln om konstnären på svenska Wikipedia och i samlingsposterna hos Musée d'Orsay.